Seminarietillfälle 3.
Denna vecka handlade om olika teoretiska traditioner inom samtalsmetodik och som seminarieledaren berättade dess inverkan på ramarna för grupparbetet och gruppledarens roll.
I början av seminariet föreläste seminarieledaren lite om tre olika samtalsmetodiker.
Psykoanalytiskt orienterade grupper, Klientcentrerande encounter grupper och Medvetandegörande grupper.
Vi fick sedan en ” situation” att arbeta utefter. Vi skulle dela in oss i gruppledare och gruppdeltagare (i våra grupper). Den målgrupp som gruppledarna skulle möta var anhöriga till spelmissbrukare. Det som var gemensamt för gruppens deltagare är att spelmissbruket är så allvarligt att den som är spelmissbrukare frivilligt genomgår en behandling på en institution för spelmissbrukare och att missbruket påverkat ekonomin.
Efter detta fick vi instruktioner på hur vi skulle gå till väga i arbetsgrupperna. Först skulle vi ”diskutera och ge riktlinjer för hur den tilldelade teoretiska traditionen påverkar upplägget på grupparbetet och gruppledarens roll”. Då vi gjorde detta (med hjälp av seminarieledarens power point presentation som vi hade fått) kom vi fram till hur viktigt det är att fokusera på ” här och nu” situationen, att man möter upp de anhöriga till de som är spelmissbrukare, att de får reflektera hur deras situation ser ut kring den som är spelmissbrukare just nu. Med en konkret fråga som synliggör deras problem och förståelse om att de inte är ensamma. Vi pratade även om det svåra att det är gruppledarnas ansvar att göra samtalet tryggt, samtidigt som gruppledarna måste utmana och ifrågasätta de anhöriga till de som är spelmissbrukare. Detta eftersom de annars kan gå till försvar för sina anhörigas handlingar. Vi funderade kring om man skulle efter man har hittat en trygg samtalsmiljö hjälpa till att ifrågasätta (och kanske fråga rakt ut i och med att ”utmana försvar”???) Detta tyckte vi skulle bli mycket svårt men var villiga att ge det en chans.
Något en i gruppen sa som var väldigt klokt var att; ju mer man pratar om en sak, (tex en ”norm”) ju mer kommer man in på personliga värderingar och åsikter. Alltså ju längre tid man låter personer prata om en sak, efter en tid kommer personerna mer att prata om vad dem egentligen tycker och tänker om detta.
I och med detta kom vi även fram till att deltagarna i ett sådant här samtal är experter på sig själva, i och med de egna erfarenheter de har inom detta område (vilket gör gruppledarna till icke experter i detta sammanhang).
Efter detta skulle vi utse de som skulle agera gruppledare, vilket blev jag och en annan tjej och de andra blev då gruppdeltagare, vi hade bara 3 gruppdeltagare vilket kom att bli en liten nackdel för oss.
Efter att ha utsett detta delade vi upp oss så vi som var gruppledare fick lite tid att förbereda och gruppdeltagarna fick förbereda sina roller.
Jag och min klasskompis som var gruppledare förberedde lite frågor, eftersom vi redan börjat planera lite kring gruppledarens roll med de andra i gruppen innan blev det en självklarhet att första frågan blev:
Vad är anledningen till att du är här?
Därefter utvecklade vi den lite samt utvecklade andra frågor.
Vi tänkte att det inte alls var säkert att vi skulle få chans att ställa alla dessa frågor, förhoppningsvis inte men att det ändå var tryggt att ha lite frågor förberedda.
Om vi nu återgår till själva rollspelet, vill jag förklara varför jag tror att det blev en nackdel att vi bra hade 3 gruppdeltagare. För när vi sedan spelade upp rollspelet blev det mindre interaktion mellan gruppdeltagarna. Gruppen blev så liten, de personer som var gruppdeltagare blev oerhört beroende av varandra och varandras tankar. Detta är i ju för sig tanken, men med en fjärde gruppdeltagare kunde det ha skett mer samtal och reflektioner (tror jag). Annars tyckte jag att det gick rätt ok att vara gruppledare, jag hade bara lite svårt att vara tyst! Tror att det kan bero på att vi i min grupp inte hade utformat någon bra början på samtalet med gruppdeltagarna där vi hade kunnat ha sagt till gruppdeltagarna att vi som gruppledare skulle vara mer bekräftande och accepterande och icke dirigerande och att vi som gruppledare kulle utföra minimal styrning av grupprocessen (fast på ett sätt som alla gruppdeltagare hade kunnat förstå). Detta hade gjort mötet enklare för alla inklusive mig själv då jag fick panik i för långa tystnader även om tystnaden var ibland det bästa i mötet då gruppdeltagarna fick tid för reflektion. (som en annan klaskompis sa när vi var samlade i klassrummet igen för reflektion talade om hur de hade gjort för att slippa ställa en massa frågor. De som var gruppledare hade börjat med att klargöra för gruppdeltagarna att de inte tänkt ställa en massa frågor utan att i stället var där för att lyssna på vad gruppdeltagarna hade att säga kring dess situation) Detta (dvs tystnaden i samtalet, ge tid för reflektion, vilket kan vara en trygghet för gruppdeltagarna) var även det som var meningen i denna metod. Detta samtal om tystnaden reflekterades det om efter rollspelet. Vi reflekterade även om att gruppdeltagarna tyckte att det var lite svårt att komma igång att öppna sig, att det tar ett tag innan man vill öppna sig. Men att det var en ”lagom trygg” stämning. Gruppdeltagarna tyckte att det skulle vara lättare att prata om man hade någon slags koll på de andra i gruppen. Gruppdeltagarna tyckte även att det gick ”långsamt men skönt att få reflektera utan att bli ställda en massa frågor.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar